Sätta gränser och slå dem

Gränser är till för att flyttas

För en del år sedan så var jag hyfsat aktiv av mig. Jag sprang en del, i alla fall periodvis. Inga längre sträcker kanske men några kilometer åt gången blev det. Sedan så cyklade jag mycket. Dels om jag skulle någonstans men också för skoj skull. Dessutom så gick jag en hel del. Min kropp sätta inga större gränser när det gällde att vara aktiv.

Allt förändrades en dag

En dag förändrades detta, min kropp började må allt sämre. Jag fick helt enkelt allt svårare för att springa och cykla och även för att gå. Efter en massa läkarundersökningar så fick jag en diagnos. Min kropp bar på en sjukdom.

I och med det så blev mitt liv allt mer stillasittande. Jag klarade inte av att vara så aktiv som förr. Detta även om jag visste att jag skulle må bättre av att röra på mig lite.

Vid julen 2016 så beslöt jag mig för att köpa en aktivitetsklocka av märket Fitbit. Den stora anledningen var att jag ville samla in en massa information om mig själv. Men jag insåg efter en hand att den sporrade mig att röra på mig mer och mer.

Främst så var det stegräknare som var intressant för mig. Ju mer tiden gick ju mer motiverad blev jag till att tävla mot mig själv. Det kunde röra sig om att försöka gå fler steg än gårdagens steg. Det kunde också röra sig om att gå mer än vad det genomsnittliga antal stegen den senaste sjudagarsperioden. Hela tiden hittar jag gränser som jag försöker att flytta.

Gränser är till för att flyttas

Det är inte alltid lätt att försöka slå nya rekord eller att flytta gränser. Nu gör jag inte detta varje dag, det skulle inte fungera. Men de dagar som jag gör det kan vara jobbiga. Min kropp kan verkligen säga ifrån. Det kan vara så att benen känns helt borta, att jag inte har några som helst krafter i dem. Ändå så biter jag ihop, bara några steg till. Allt för att slå ett rekord eller nå upp till en viss nivå.

Mest av allt så går jag inne i lägenheten som jag bor i, fram och tillbaka mellan rummen. Jag kan vara nära att passera en eller flera gränser eller att slå ett rekord. Benen kan vara slut, såpass mycket att jag knappt kan stå på dem. Jag kan också ha ont i dem, rejält ont. Ändå så tänker jag ”bara några vändor till sen så är det över”.

Det kan vara jobbigt som sagt och det kan göra ont. Men jag tror i alla fall att kroppen blir starkare, att jag flyttar de gränser av vad jag klarar av. I början av året var det jobbigt att komma över 5000 steg på ett dygn. Nu klarar jag allt som oftast den dubbla antalet steg.

Gränserna sitter i huvudet

Visst så har kroppen en nivå av vad den klarar av att prestera. Men jag tror att mycket är mentalt. Man klarar av mer än vad man både tror och vet. Det är ens tankar som sätter gränserna oftare än vad kroppen gör.

Därför så är det roligt och riktigt skönt att klara av något som man inte trodde man klarade av. Så kände jag första gången jag passerade 10000 steg. Det var en gräns jag trodde var omöjlig för mig att nå men jag klarade den. Dessutom så har jag klarat den många gånger sedan dess. Detta trots att det ibland har varit jobbigt och smått smärtsamt.

Det behövs kanske att man tränar det mentala lika mycket som musklerna och konditionen. Tror det är viktigt för alla, inte bara för mig. Men å andra sidan så tränar väl eliten så oftast och det fungerar ju riktigt bra. Att gå fram och tillbaka om jag gjorde för

I framtiden

Vad är jag då för mål framåt? 15000 steg lockar, mitt rekord nu är strax under 12000. Jag bor nära en sjö som jag gillar men som jag inte har varit vid på ett tag nu. Det skulle vara skoj att gå dit igen. Jag klarar nog av att gå dit men hemåt så kanske det är jobbigare eftersom det är en lång brant backe upp från sjön till min bostad. Det är just uppförsbackar som är jobbigast. Men med lite träning så klarar jag kanske det framåt sommaren, både mental träning då liksom träning med musklerna. Att gå till ICA-butiken för att handla vore skoj. Nu åker jag buss en hållplats, upp för en backa. Sen går jag hem från affären. Att som förr kunna gå både dit och hem vore ett mål att nå framöver.

Fotokredit: Funchye via Visual hunt / CC BY-NC-SA

Att få beröm, att få en ros, är något som jag inte gillar

Beröm och smicker biter verkligen inte på mig

Är det något som jag verkligen har svårt för så är det att få  beröm. Jag känner mig verkligen illa till mods när jag får uppskattning för något jag har gjort. Smicker biter verkligen inte på mig.

Beröm känns jobbigt

Ett exempel är om jag har gjort något, på jobbet eller någon annanstans. Någon kanske säger då ”Bra jobb, det gjorde du verkligen bra Anders”. 

Jag vet att de säger detta och verkligen menar det. De är nöjda med vad jag har gjort och vill ge mig uppskattning. Men jag tycker snarare att det känns jobbigt att få höra det. Även om de menar väl så tar jag det snarare negativt.

För mig är det en självklarhet att alltid ge minst 100% i vad jag än gör. Speciellt då om det är ett jobb jag få betalt för att göra. Då tycker jag inte att det skall behövas ösas en massa ord i all välmening. Jag gör ju bara det jag skall göra.

Det är en annan sak om jag inte gör det jag skall göra. Om jag misslyckas med andra ord. Då är det helt okey att säga det för då har jag misslyckats. Då har jag inte levt upp till förväntningarna på mig.

Men om jag som sagt utför det arbete som jag skall göra, varför då säga det? Varför säga tack för att jag gör ett bra jobb när jag bara utför en självklarhet.

Svårt att ge uppskattning

Likväl som jag har svårt för att ta emot uppskattning så har jag också svårt att ge det. Det ligger nog mycket i att jag själv inte uppskattar en klapp på axeln. Då får jag samtidigt svårt att ge andra det. Jag känner mig lika illa till mods då.

Egentligen så är det fel att känna som jag gör, jag är fullt medveten om det. Men det är så jag känner och det är så jag har känt länge. Att få beröm känns verkligen inte bra, jag känner mig illa till mods.

Mycket av detta tror jag beror på att jag helst av allt vill leva lite i skuggan av tillvaron. Inte stå i centrum mitt i rampljuset. Att få lite beröm gör att strålkastarna riktas mot mig, om än för ett kort ögonblick. Att jag uppskattas, att blickarna riktas mot mig gör att det bara känns obehagligt.

Det spelar ingen roll egentligen i vilken situation det är. Det är illa att gå några positiva ord i ett mail eller mellan fyra ögon. Men det är än värre att få beröm och uppskattning när andra hör eller ser på.

Beröm på nätet

Detta är något som inte bara förekommer i det verkliga livet utan också på nätet. Jag hade två konton på Instagram innan, varav det ena hade en hel del bilder. Jag fick en massa gillanden för de flesta av dessa bilder. Så många att det till slut blev obehagligt för mig. Jag var helt enkelt tvungen att sluta att lägga ut bilderna. Det ena kontot, det där de flesta bilderna fanns, är avslutat och borta. Det andra har jag än så länge kvar men alla bilder jag hade där är raderade. Instagram var helt enkelt inget för mig, jag fick för mycket beröm där.

Foto via VisualHunt

Lugnet och olugnet i ens liv

Lugnet och olugnet i ens liv

Detta inlägg kommer att handla om mig personligen. Rättare sagt om vad jag upplever som störande och vad jag upplever som lugn. Det är vad jag tror inlägget kommer att handla om. Så är tanken i alla fall så här när jag börjar skriva. Planen är ett inlägg om lugnet och icke-lugnet i min värld.

Lugnet och icke-lugnet

Jag vet att jag kan vara extra känslig för vissa saker. En av dessa saker är folk som pratar en massa i min närhet. Egentligen så är det lite konstigt att jag känner så och samtidigt arbetar på en gymnasieskola. Men visst, ibland blir jag väldigt irriterad på jobbet om eleverna är väldigt tjatiga.

Men i alla fall, jag har svårt för att umgås med mer än en person åt gången. För jag vet att om man är tre eller fler så blir det en massa prat. I de situationer så tystnar jag, försvinner in i min värld och säger inte så mycket. Jag försöker då koppla bort allt prat runt omkring mig så gott det går.

Det är inte det att jag vill ha tystnad runt omkring mg. Tystnaden är inte lugnet för mig. Men jag vill välja ljuden jag vill höra. Vill jag vara ifred någon gång så kan jag sätta på mig ett par lurar och sen lyssna på musik. Till exempel Metallica på hög volym är avkopplande. Det är lugnet för mig.

Jag är inte folkskygg, osocial eller blyg (kanske lite). Men jag klarar inte av folk som pratar mycket, speciellt inte om det finns fler av den typen i en och samma folksamling.

Andra ljud är avkopplande

Det är inte det där att jag vill ha tyst omkring mig. Det gillar jag inte heller. Man skulle tro att jag skulle tycka att det var avkopplande att gå ut i skogen och sätta mig på en stubbe och uppleva tystnaden. Men så är det inte, det är tvärtom väldigt stressande tycker jag.

Jag vill ha ljud runt omkring mig men inte alla typer av ljud. Jag vill kunna välja de ljud jag trivs med, ljuden jag upplever som lugnet. Musik på hög volym som sagt, exempelvis hårdrock, är avkopplande. Ljud från bilar är avkopplande också. Men mycket folk runt omkring mig är det inte. Speciellt inte folk som pratar mycket. Det mår jag så smått dåligt av.

Det går säkert att jobba på det är. Att lära sig umgås med folk som pratar mycket. Lära sig att inse att det också kan vara lugnet för mig. Men samtidigt så är detta något som har blivit värre och värre med åren.

Eller vänta nu, värre och värre låter fel. Det låter som det är något negativt. Är inte helt säker på att det är det. För mig är det snarare mer normalt att vara tyst, att inte prata mycket. Men andra tycker det inte är det, det vet jag. Vi är ju alla olika.

Fotokredit: amslerPIX via VisualHunt.com / CC BY

 

Barndomens somrar

Barndomens somrar var innehållsrika

Tänk vad ett fotografi kan väcka minnen till liv. Det är i och för sig ett av syftena med att ha fotografier, att minnas händelser, platser, personer eller ögonblick. Satt och tittade på ett fotografi nyligen och fick en massa minnen om de somrar man upplevde som barn.

Barndomens somrar

För en tid sedan, ett bra tag sedan om man skall vara noga, så skannade jag in en massa diabilder. Det rörde sig om cirka 6500 stycken om jag inte minns helt fel. Det var diabilder som min pappa har tagit genom åren och som vi nu ville spara även i digitalt format. Alla bilder är nu sparade på flera ställen, både fysiskt och i det så kallade molnet i olika tjänster. Dessutom så fick min mamma och mina syskon varsitt USB-minne med alla bilder.

Jag satt och tittade på några av dessa bilder för en tid sedan och såg då bland annat bilden ovan. Det är ett foto på mig och min bror vid vår dåvarande sommarstuga i Vilshärad, cirka en mil norr om Halmstad. Stugan är såld och riven sedan ett antal år tillbaka. När fotot är taget vet jag inte, men jag (som är den äldsta av oss) ser ut att vara en så där 7-8 år, kanske något år äldre, så det bör vara under första halvan av 70-talet.

Det var i den stugan som vi i stort sätt alltid tillbringade våra somrar. Jag minns som om vi var där hela tiden som mina föräldrar hade semester, vi flyttade mer eller mindre ner där och bodde där i minst fyra veckor. Så minns jag det i alla fall, vet att vi bodde där bra länge under sommaren i alla fall.

Ett paradis

Som liten så var det ett paradis. Visst, det var trångt i stugan, det var två små rum. I början hade vi inte ett direkt kök utan bara en liten vrå där vi kunde laga mat. Rinnande vatten fanns inte utan vi fick hämta i en brunn och toaletten var ett utedass som låg i skogen. Så småningom byggdes stugan ut och vi fick både ett ordentligt kök och toalett inomhus.

Men som sagt, det var ett paradis ändå trots enkla förhållanden och trångboddhet. Man kunde vara ute och leka jämt och ständigt nästan och stranden med havet låg ett par minuters gångväg från stugan. Det var bara ett par hundra meter fågelvägen ner till en stor strand. Det var så nära att man oftast hörde folk som var på stranden och man kunde höra havets vågor väldigt ofta.

Varje år så gjorde vi en mängd utflykter. Ett givet mål var att åka ner till Helsingborg och ta båten över till Helsingör. Där shoppades det billig mat (det var på den tiden maten var billigare i Danmark än i Sverige), vi fick köpa lite godis på båten och vi fick dessutom en stor glass men en chokladboll på toppen.

Det fanns också en handelsbod i närheten av stugan dit man gick och köpte glass då och då. Ibland gick vi också upp till campingen som låg en bit från och spelade minigolf. Det var också en höjdpunkt på den tiden.

Inte så roligt i tonåren

När jag kom upp i tonåren så var det inte fullt lika roligt att åka med, inte så konstigt kanske. Men nu som äldre så är det i alla fall kul att minnas tillbaka till ens barndoms somrar. Det var kul på den tiden, ett paradis i all sin enkelhet.

Besökte förövrigt stället hösten 2014. Stugan var som sagt inte kvar och mycket runt omkring är förändrat.  Handelsboden är borta sedan många år. Campingen och minigolfen finns kvar däremot. Och stranden, ja den är kvar precis som havet.

Foto föreställer mig själv (till vänster) och min bror vid den sommarstuga familjen hade förr om året. Fotografiet är fotograferat av vår pappa.

Blodprov

Blodprov lär jag aldrig någonsin uppskatta

Jag gillar inte att ta blodprov. Detta trots att jag har tagit så många prov nu, framför allt under de senaste åren. Man tycker att jag borde bli van men jag känner fortfarande en stor olust inför varje provtagning.

Blodprov är inget kul

Trots att jag har genomgått en del undersökningar som är betydligt värre än ett blodprov så är det just dessa som jag känner mest olust inför. Jag har i skrivande stund genomgått tre stycken magnetröntgen, ett ryggmärgsprov och ett benmärgsprov. Ett nytt benmärgsprov kommer förövrigt att tas om några veckor. Man kan tycka att det i jämförelse med dessa så skulle ett blodprov vara en baggis. Men så är det inte, långt ifrån.

Jag känner mig inte nervös inför ett blodprov. Snarare så är det en stark olustkänsla. Förr så trodde jag att det var en rädsla inför att bli stucken men själva sticket tänker jag inte på när det tas. Det är snarare det där med blodet som jag känner obehag inför.

Blod

När jag var yngre, ungefär i tidig tonår, så kunde jag inte se blod utan att svimma. Kanske så är det detta som finns kvar inom mig fortfarande. Jag har inte svimmat i åsynen av blod i vuxen ålder men känslan av att vara på väg att svimma har infunnit sig i samband med blodprov.

När det är dags att ta ett prov så tittar jag alltid bort eller blundar. Egentligen så tittar jag bort redan då provtagaren förbereder provtagningen. Jag vill helt enkelt inte se alla rör som skall fyllas.

För några veckor sedan gjorde provtagaren misstaget att säga att jag kommer att ta sex stora rör med blod ifrån dig. Då svarade jag att det inte känns så bra just nu hos mig. Jag kände helt enkelt att jag var på väg att svimma (även om det troligen var ren inbillning).

Senast jag tog så sa provtagaren inget men jag fick se henne plocka ihop 6-7 rör varav en del var stora. Detta räckte för att jag skulle känna mig dålig. Jag sa inget utan bara blundade och försökte koppla av. Efteråt tyckte provtagaren att jag var väldigt blek och hon erbjöd mig lite vatten. Tackade nej till detta men ja till den slickepinne hon erbjöd mig sen. Jag behövde få upp blodsockret tyckte hon.

Blodprov i framtiden

Det troliga är nog att jag alltid kommer att känna denna olust inför alla provtagningar. Jag kommer säkert få svimningskänslor även om jag kommer att hålla mig vaken. Det är alltså inte själva sticket som jag känner obehag inför utan i stället vetskapen om att det finns en massa blod i närheten av mig och att det är blod som kommer ifrån mig.

Såvitt jag vet så är det dags för nästa blodprov om cirka fyra veckor. Jag är inte rädd eller nervös inför detta, inte redan nu i alla fall. Men jag tänker på det ibland med en allt växande olustkänsla.

Fotokredit: NTNUmedicine via Visual hunt / CC BY-NC

Magnetröntgen

Magnetröntgen är en upplevelse i sig

Detta inlägg om magnetröntgen publicerade första gången den 26 maj 2016.

Jag skrev för ett bra tag sedan ett inlägg om när jag gjorde en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Tänkte i detta inlägg hålla mig inom samma tema, i alla fall på ett ungefär. Jag gjorde igår en magnetröntgen och det är en upplevelse i sig måste jag säga. En rätt positiv sådan faktiskt.

Magnetröntgen

Gårdagens undersökning var inte den första magnetröntgen jag har gått igenom. Jag har gjort ett par innan (har för mig att det är två stycken innan gårdagens). Det är väl lite av en skräckblandad förtjusning som jag gör dessa undersökningar. Lite lätt nervös innan är jag allt (fast det är jag alltid när jag skall på en undersökning, oavsett vad det gäller) men samtidigt så ser jag så smått fram emot att gå igenom en magnetröntgen.

Klaustrofobiska tankar

Jag är inte rädd för att bli röntgad på detta sätt, jag vet att många är det. Det är i och för sig fullt förståeligt. Gör man en sådan undersökning som jag gjorde igår så innebär det att man ligger instängd i ett trångt utrymme i 45 minuter och det låter en hel del under stora delar av undersökningen. Det är helt klart att många, med all rätt, kan få klaustrofobiska tankar.

Personligen så känner jag inte av något av cellskräck när jag ligger i röntgenmaskinen, även om jag kan känna av den känslan ibland vid andra tillfällen. Jag brukar blunda under hela undersökningen, andas med djupa andetag och försöka koppla av så gott det går. Då tycker jag mera att ljudet är det värsta, det låter en hel del när man ligger där och det vibrerar rejält ibland också. Men detta är överkomligt tycker jag. Igår fick jag för första gången ett par öronproppar att ha i öronen, det har jag aldrig fått innan. Tidigare har jag bara fått ett par hörlurar där jag kan lyssna på musik. Tyvärr är ljudet ofta så dåligt att man inte hör så mycket när maskinen drar igång.

Så det trånga utrymmet och ljudet är överkomligt tycker jag. Det värsta och jobbigaste med en magnetröntgen tycker jag däremot är att ligga still (vilket man måste göra) i 45 minuter. Det är jag väldigt svårt för, Får verkligen anstränga mig och kämpa för att inte röra på mig. Nu är det i och för sig inte 45 minuter med konstant röntgen som gäller, det är lite avbrott då och då och då kan man passa på att röra lite på benen exempelvis.

Tiden för en omgång i maskinen

När jag har gjort en magnetröntgen tidigare så har det tagit 45 minuter så jag var inställt på att det skulle ta det igår också. Men när jag frågade sköterskan som var med så sa hon att det nog tar upp emot en timme, minst. Men undersökningen drog igång och jag låg där inne i röret och blev röntgad. Efter vad jag uppfattade som cirka 20-25 minuter så drog de ut mig. Trodde först att det var för att spruta i mer kontrast. Men läkaren sa att nu var det klart och de skulle befria mig. Det hade då gått 45 minuter (som jag trodde det skulle ta), tiden hade gått grymt fort.

När jag låg i röret under magnetröntgen igår så kom jag på mig själv att tänka att det var väldigt avkopplade, trots det trånga utrymmet, ljudnivån och vibrationerna. Jag blev faktiskt lite besviken på att det var över, ville ligga kvar en stund till konstigt nog. Tror mycket av den känslan berodde på att ljudnivån inte var så farlig igår tack vare öronpropparna. Det gjorde att jag verkligen kunde ligga och koppla av, det var nästan som om jag var på väg att somna till faktiskt.

Vet inte när det blir dags för nästa magnetröntgen för min del, troligen om ett år. Ser i alla fall just nu fram emot den. Men det är klart, när det börjar bli dags så kommer säkert en och annan oroskänsla, får dessa som sagt alltid när jag skall på ett läkarbesök, oavsett vad det gäller.

Fotokredit: Image Editor via Visualhunt / CC BY

Benmärgsprov, nu även på min lista över provtagningar

Detta inlägg om benmärgsprov var först publicerat den 11 juli 2016. Har gjort om det lite och lägger ut det igen.

Jag har tidigare skrivit om olika undersökningar som jag har genomgått. Utöver en del vanliga, en oräkneligt antal blodprov så är det ett ryggmärgsprov och tre magnetröntgenIdag lade jag ytterligare en undersökning på min meritlista. Var och tog ett benmärgsprov. En liten  upplevelse i sig.

Benmärgsprov – En upplevelse

För ett par veckor sedan så fick jag ett telefonsamtal i från en av mina läkare. Han hade upptäckt att jag hade ett lågt värde när det gäller blodplättar. Därför så ville han att jag skulle ta ett benmärgsprov. Han tyckte det kunde vara värt att undersöka vad det kunde bero på.

Han beskrev kortfattat hur ett benmärgsprov gick till. Allt jag dock kom ihåg var när han sa att man tar en stor nål och sticker in den i benmärgen. Resten försvann liksom i dimma hos mig.

Dum som man alltid är så började jag googla hur ett prov gick till. Detta underlättade inte direkt för mina nerver inför provet. Ord som att det kan svida lite, upplevas lite annorlunda och göra ont fastnade hos mig.

Provtagning

Jag var kanske inte nervös nu idag när jag åkte upp till sjukhuset. Lite lätt orolig kanske men inte mycket. Fick i alla fall komma in till läkaren, han ställde först en massa frågor. Sen så berättade han hur undersökningen skulle gå till. Jag fick ställa lite frågor som han svarade på.

Verktyg för benmärgsprovInnan de skulle börja ta provet så frågade läkaren om jag ville se nålarna de skulle använda. Något som jag vänligt men bestämt tackade nej till. Egentligen så ville jag nog inte veta vad han skulle göra, så hade jag i alla fall tänkt innan. Men han berättade och förklarade hela tiden och det är jag glad över nu.

Gjorde det då ont att ta ett benmärgsprov? Nej, i alla fall inte så farligt. Bedövningen kändes lite när jag fick den. Jag kände att han förde in den stora nålen, men det gjorde inte ont. Det kändes lite lustigt när han sög ut benmärgen, men det var inte obehagligt. Sen skulle han ta loss en bit av höftbenen (det var där provet togs). Det gjorde lite ont men det var helt klart överkomligt, har varit med om värre.

Läkaren frågade sedan efteråt om jag ville se det han hade plockat ut ifrån mig, Tackade även nu vänligt men bestämt nej till detta.

Efteråt blev jag omplåstrad och jag fick gå hem. Det kändes lite lustigt i ryggslutet någon timme efter eftersom jag var bedövad. Men det gick över efter ett tag. Nu på kvällen ömmar det lite lätt ibland men det är ingen fara alls.

Skall ta ett nytt benmärgsprov om några veckor. Det kan kanske bli tal om ytterligare ett  men det var inte så troligt.

Nu har jag i alla fall varit med om detta. Inte så farligt så här i efterhand även om det var det mest obehagliga av alla prov jag har tagit.

Båda bilderna är ifrån Wikipedia

Kroppsvärden

Kroppsvärden – Vad jag mäter och vill mäta

Sedan årsskiftet så har jag börjat mäta en massa olika kroppsvärden. De flesta dagligen, ett värde mäter jag veckovis. Varför kan man undra? Det enkla svaret är att jag gör det för att det är kul helt enkelt.

Kroppsvärden

Egentligen är det kanske fel att kalla det jag mäter för kroppsvärden. Vissa är det förvisso men de flesta är mera aktivitetsvärden. Men jag samlar alla under samma namn i detta blogginlägg.

De värden som jag mäter är i alla fall bland annat dessa:

  • Antal steg jag går dagligen (två olika mätningar)
  • Distansen jag går dagligen
  • Hur många kalorier jag bränner (på ett ungefär)
  • Hur mycket jag är stillasittande
  • Hur aktiv jag är, uppdelat på tre nivåer
  • Hur mycket jag sover och hur jag sover (t.ex. om jag sover oroligt)
  • Hur lång tid det tar för mig att somna
  • Hur mycket jag är vaken under nätterna
  • Hur mycket vatten jag dricker
  • Hur mycket kaffe jag dricker
  • Hur syresatt mitt blod är
  • Vad jag har för blodtryck
  • Vad jag har för puls (tre olika mätningar)

Det var lite av de kroppsvärden jag mäter dagligen. Dessutom så väger jag mig en gång i veckan.

Samla ihop alla kroppsvärden

Alla värden samlar jag ihop i ett Excelark. När det gäller steg och sömn så har jag än så länge bara en dagssumma som jag för in i Excel. Men jag har tillgång till värden minut för minut under dygnet. Kan alltså gå in och se hur mycket jag gick på minutnivå. Jag kan också gå in och se hur jag sov en viss minut under natten.

Allt som allt så kommer det när året är slut att bli i runda tal 1 miljon kroppsvärden jag kommer att ha tillgång till. Jag vet faktiskt inte vad jag skall ha detta till. Så långt har jag inte tänkt ännu. Tycker bara att det är skoj och intressant att samla in dem. Men något skall jag göra med alla värden så småningom.

Andra värden för framtiden

Jag har redan nu funderat lite på andra kroppsvärden (eller aktivitetsvärden) jag kan samla in i framtiden. Som det känns nu så kommer jag att utveckla insamlandet tills nästa år. Jag skulle då vilja bygga ut med mer värden att samla in.

Det jag har tänkt på ännu så länge är att skaffa en digital febertermometer och läsa av min kroppstemperatur dagligen. Jag har också funderat på att väga mig dagligen under nästa år. väljer jag det så funderat jag på en våg med Wi-Fi eller Bluetooth så att vikten automatiskt registreras i en app i telefonen.

Jag skulle kunna ha koll på hur mycket och vad jag äter. Den tanken hade jag redan inför i år. Men jag insåg att det skulle bli lite väl jobbigt. Skulle i så fall behöva väga allt jag äter, helst ingrediens för ingrediens, och leta upp hur mycket näringsämne som ingredienserna innehåll.

Önskemål om värden för framtiden

En sak som jag har funderat på som vore kul att mäta är lite olika blodvärden. Det vore kul om det fanns (det kanske redan finns) någon liten apparat för att mäta blodvärden. Med andra ord en liten manick för att ta blodprov hemma och som analyserar blodet. Några droppar blod och så får man, helst i en app, en massa siffror. Som sagt, det kanske redan finns något sådant. Det finns kontrollutrustning för diabetespatienter vet jag så det kanske finns sådant som mäter en massa blodvärden också.

Annars så vet jag inte riktigt vad man skulle kunna mäta. Det finns säkert en hel del olika kroppsvärden att kontrollera. Det gäller bara att komma på vad.

Jag vet att Chris Dancy, han som kallar sig för världens mest uppkopplade man, mäter en massa saker om sig själv. Det vore kul att luska ut lite vad han har koll på när det gäller kroppsvärden.

Användningsområde

Men som sagt, det gäller sen att komma på vad jag skall ha alla värden till. Något kul går det säkert att göra med alla siffror. Jag samlar in allt detta för att det är kul och intressant att ha något att bearbeta.

Jag har länge haft en tanke om att lära mig programmera. Det kanske är dags att göra det nu och skriva ett program som gör något med dessa värden. Vad vet jag inte ännu. Vill i alla fall göra något mer med dem än samla ihop dem i ett Excelark.

Förresten, har insett att detta blir nog för stort för att hantera i Excel. Nu har jag börjat fundera på att skapa en databas i stället för att hantera allt. Det är ju kul att ha något att jobba med för att få liv i mina databaskunskaper igen.

Bilden är en skärmdump från mitt Excelark med kroppsvärden

Leva i nuet

Leva i nuet – Inte igår eller i morgon utan just nu

En av det viktigaste tankarna om livet jag har är att jag vill leva i nuet. Att verkligen så fullt det går ha tankar och fokus på det jag gör just för tillfället. Inte tänka något på det som har varit eller det som komma skall.

Leva i nuet – Inte igår

Jag försöker så gott det går inte tänka så mycket på det som har varit. Vad är det för mening med det undrar jag? Det som har varit har ju varit och går inte att ändra på eller få ogjort. Visst, man kan lära sig av misstag man har gjort eller ta vara på positiva händelse och dra nytta av detta i framtiden. Men det finns inga anledningar till idag grubbla och fundera på det som hände igår. Sådant tar ju bara en massa kraft och energi i från det man egentligen skall fokusera på – Att leva i nuet.

Tänk inte för mycket på morgondagen

Likväl som att jag inte tänker allt för mycket på det som har varit så försöker jag låta bli att tänka på det som komma skall. Visst, har jag något inplanerat så kan jag tänka på det. Det kanske är saker som måste göras och förberedas innan. Jag kanske måste planera hur jag skall ta mig till en viss plats och så vidare.

Men jag försöker inte tänka så mycket på själva händelsen i sig som komma skall. Gör man det så blir det rätt så lätt att man blir nervös, rädd och osäker. Bättre då att leva i nuet. Inte tänka på det som skall hända utan ta det när det kommer och fokusera på det just då, inte långt före.

Men visst, det händer att jag kan tänka på något som komma skall och bli orolig i förtid för det. Jag har till exempel genomgått ett antal läkarundersökningar som jag har vetat inte är så roliga att genomföra. Sådana kan jag oroa mig för långt innan de komma skall. Men oftast så försöker jag låta bli att tänka på vad som kommer i framtiden, då lägger man även där ner en massa energi och kraft i onödan, egentligen till ingen som helst nytta.

Nä, det bästa är att fokusera på det som sker just nu. Lägg ner tid, kraft och energi på att leva i nuet, fundera inte på gårdagen eller morgondagen.

Egentligen så är jag nog inte en typ som grubblar och funderar överhuvudtaget, förutom på det som jag gör för tillfället. Jag har insett att man inte mår bra av att just grubbla och fundera, att man mår dåligt av att ångra det som är gjort och ha ångest av det som komma skall.

Bäst mår man av att leva i nuet.

Foto via VisualHunt

Gå framåt i livet genom att lära sig nya saker

Gå framåt i livet, hur gör man egentligen det?

Fick som uppgift för något sedan att ur en lång lista med ord och fraser ta ut sju stycken som symboliserade mig och det som driver mig framåt i livet, en form av drivkrafter. Sju ord som symboliserar mitt sätt att gå framåt i livet. Jag skulle också beskriva varför jag hade valt dessa sju ord, vilket nästan var det svåraste.

Sju punkter som får mig att gå framåt

De sju ord, eller kanske snarare punkter, som jag tycker symboliserar mitt tänkande och som får mig att gå framåt i livet var dessa sju:

Utvecklingsmöjligheter
Utmaningar
Framgång
Självförverkligande
Möjlighet att påverka
Sociala samvaro
Gemenskap

Jag vet inte om de symboliserar mig och mitt tänkande, det som får mig att gå framåt, helt och hållet. Men det var de som jag av alla ord på listan tyckte var de som kändes bäst.

Egentligen så skulle jag sedan förklara hur jag hade tänkt för vart och ett av dessa ord. Men jag valde att slå ihop allt till en klump och ge en förklaring för alla ord. Det jag skrev var att det som får mig att gå framåt är behovet av att utvecklas. Samt att lära mig nya saker (helt så vill jag lära mig något nytt varje dag). Av att lära mig nya saker och att ständigt utvecklas så får jag också en erfarenhet och kunskap som gör att jag kan påverka andra personer men också situationer.

Det behöver inte vara att påverka andra genom att manipulera dom, tvärtom. Det handlar snarare om att kunna dela med sig av kunskaper och erfarenheter till andra så att de kan gå framåt i sina liv. Kan jag lära mig något nytt och sedan dela med mig av det så har jag nått framgång.

Framgång

Framgång för mig är inte att ha makt eller nå en stor ekonomisk framgång. Det är mer att besitta en viss nivå av kunskap och erfarenheter. Har man detta, kunskap och erfarenheter, så har man också möjligheten till att påverka. Det är det som driver mig, det som får mig att gå framåt.

Nu vet jag att detta gör jag inte alltid på egen hand utan genom att umgås med andra. Jag har den stora lyckan att få jobba med ett gäng som jag tycker tänker som jag. Personer som vill lära sig själva och lära ut till andra varje dag. Det går inte en dag utan att jag har lärt mig något nytt på jobb. Med det så utvecklas jag dagligen vilket är precis det jag vill.

Likväl som jag kan lära andra så lär jag mig också av andra hela tiden. Även om jag som person kanske inte är den mest sociala människan som finns så uppskattar jag en viss tid av socialt liv. Kanske inte först och främst bara för att umgås med andra utan mer för att lära mig något nytt av andra.

Att ständigt lära mig något nytt, att få utvecklas som människa, gör att jag når framgång på många sätt. Det är det som får mig att gå framåt i livet.

Foto via Visual Hunt