Lumbalpunktion

Lumbalpunktion är trots allt inte så farligt som man kan tro

För några år sedan gjorde jag en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Jag och säkert många med mig har säkert den uppfattningen att en lumbalpunktion är en hemsk upplevelse. Jag hade i alla fall det innan jag genomförde en lumbalpunktion. Det visade sig vara en total smärtfri upplevelse, i alla fall för mig då när jag gjorde den.

Ett genomförande av en lumbalpunktion

För en tid sedan så gjorde jag en lumbalpunktion. Jag tänker inte säga någon om anledningen till varför jag gjorde detta. Funderade ett bra tag på om jag överhuvudtaget skulle skriva detta inlägg. Men jag har, nästan, lovat andra att göra det. Mer om det senare.

Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös innan undersökningen, snarare lite spänd, kanske lite smått orolig (hade aldrig upplevt något sådant innan) men också faktiskt nyfiken och lite förväntansfull.

Dock så började jag känna lite nervositet i hissen upp till neurologiska avdelningen på sjukhuset. När jag sedan fick sitta och vänta en bra stund efter det att den tid då jag skulle in på undersökningen hade passerats med god marginal, ja då pirrade det lite i magen.

Jag visste mycket väl att en sådan här undersökning är helt okomplicerad, det går snabbt att genomföra den och framför allt så är den helt smärtfri. Ändå så kändes det lite smått oroligt, för en del av mig trodde att det skulle göra grymt ont. Jag hade läst en del på nätet om sådana som verkligen hade fått ont och dessutom så kommer jag så väl ihåg ett avsnitt av TV-serien Cityakuten där en patient som genomgick undersökningen fick hållas fast av flera läkare eftersom smärtan var så stark att han inte kunde ligga still.

Undersökningen

I alla fall, den läkare som skulle genomföra undersökningen, Emma hette hon, kom ut i väntrummet och hämtade mig. Vi gick och småpratade på väg till undersökningsrummet. Väl där inne så förklarade hon lite hur det skulle gå till, hur jag skulle få ligga och så vidare. Hon frågade också om jag var allergisk mot bedövning eftersom jag skulle få en lokalbedövning. Jag fick också ställa frågor, vilka hon besvarade tydligt och klart. Hela tiden pratade hon med en lugn röst och med ett leende på läpparna.

Efter detta så kom en sköterska som jag tror hette Kerstin samt ytterligare en läkare som jag har för mig hette Tanja (eller något liknande). Denna läkare förklarade mer noggrant hur en lumbalpunktion skulle gå till rent praktiskt. Var de skulle sticka mig, varför man tar sådana här prov och vad man förväntas få veta efter provet, även hon med en lugn röst.

Hon sa också att hon hela tiden skulle berätta vad som hände. Här tänkte jag protestera lite, ville inte höra att ”nu så sticker vi in nålen i ryggen på dig”, men jag sade inget om det.

Själva sticket

Jag fick lägga mig till rätta, de klämde en del på min rygg för att leta upp var de skulle sticka mig, sen så stack det mig lite lätt med en träpinne för att göra en markering, detta var den enda gången som jag kände något som kunde påminna om smärta, även om det inte gjorde direkt ont. Därefter så var det dags för bedövningen. Jag hatar att få sprutor eller bli stucken med nålar så nu kände jag verkligen en klump i magen, men helt plötsligt så sa de att den biten var över, utan att jag hade märkt det. Jag påpekade för övrigt detta för Emma innan undersökningen, alltså att jag inte gillar att bli stucken. Hon sa att man har all rätt i världen att tycka detta, det är fullt naturligt.

I väntan på att bedövningen skulle verka småpratade alla tre med mig lite och jag pratade med dom. Helt plötsligt så säger Kerstin att nu kommer jag inte bli stucken mer eftersom nålen var på plats. Hade inte ens märkt att de hade fört in nålen i ryggen på mig.

Jag fick hosta lite så att det kom igång, jag fick reda på att jag hade en bra rygg eftersom det rann på ordentligt. Jag frågade hur mycket vätska de tog (några milliliter). Sen sa Kerstin att nu var det över, nålen var ute. Efter lite rengöring och avtorkning av ryggen så fick jag ett plåster och sen var det över.

Efter undersökningen

Fick frågan om hur jag kände mig och vad jag hade tyckt. Sa som det var, att det inte alls var som jag trodde. Hade visserligen hört att det skulle vara smärtfritt men att det skulle gå så lätt trodde jag inte. Sa också att jag hade läst på en hel del innan ute på nätet.  Sa att de flesta skrev att det inte var någon fara att genomföra en lumbalpunktion. Men det var en del skrev att det var ohyggligt smärtsamt. Då sa de att de hoppades att jag kunde sprida vidare till andra att det inte är smärtsamt att genomföra ett ryggmärgsprov. Jag lovade att göra detta.

Det är just därför jag nu, efter viss tvekan, skriver detta inlägg. Jag vet att många precis som jag söker information på nätet när de skall göra något, t.ex. en sådan här undersökning. Jag tycker då att det känns rätt att tala om som det är, att man inte behöver oroa sig. Ett ryggmärgsprov kan låta farligt men det är helt smärtfritt. Det tar inte lång tid att genomföra och det är inte det minsta jobbigt att göra det.

Det som jag trodde skulle vara en smärtsam och jobbig upplevelse blev något intressant. Faktiskt rätt kul på sitt sätt att få uppleva. Jag hade dessutom turen att det var tre personer som var otroligt bra och enormt professionella som genomförde min undersökning. Deras uppträdande gjorde att den lilla oro jag hade innan snabbt försvann.

Så ni som skall genomföra en lumbalpunktion, alltså ta ett ryggmärgsprov, och som har sökt efter information på nätet innan undersökningen, till er så vill jag bara säga att ni inte skall oroa er. Det är inte farligt, det gör inte ont och det går snabbt undan.

Bilden kommer ifrån tyska Wikipedia.

 

Ägodelar

Ägodelar som jag värdesätter allra högst

Jag fick en fråga för ett bra tag sedan av min sambo om vilka fem ägodelar som jag värderar högst. Först så tänkte jag inte så mycket på det, tyckte ärligt talat att det var lite av en konstig fråga. Men efter hand så började jag, kanske lite omedvetet, att fundera på vilka fem ägodelar som ligger mig  varmast om hjärtat.

Ägodelar jag värdesätter mest

Bortser man i från sådana ägodelar som kläder, hygienprodukter och så vidare så insåg jag att jag kanske inte har så där värst många ägodelar (och nej, jag räknar inte min flickvän som ägodel, definitivt inte).

Skall jag vara ärlig så kom jag på fyra saker som jag värdesätter högst nästan direkt och alla dessa fyra ägodelar är faktiskt IT-produkter av något slag.

Vilka är då dessa fyra saker som jag direkt kom på kan man undra. Fyra IT-produkter med andra ord.

Mina favoritägodelar

Först och främst min dator. Visst är den slö, den stör mig rätt mycket eftersom den krånglar så. Men det är ju trots allt en dator och en dator är en ägodel som åtminstone jag skulle ha svårt att klara mig utan.En dator är nästan en nödvändighet i dagens samhälle så även om min dator är långt ifrån bra så värdesätter jag den högt.

Ägodel nummer två får bli min telefon. Precis som med datorn så är det en sak som man verkligen behöver dagligen. För mig har datorn mer eller mindre tagit över mycket av det jag tidigare har haft datorn till. Jag läser exempelvis alltid bloggar på telefonen. Jag läser det mesta av de mail jag får på telefonen och jag svarar rätt så ofta på dessa mail via telefonen. Så min telefon skulle jag inte klara mig utan.

Pryl nummer tre får bli min Chromebook. Visst så skulle jag kunna klara mig utan den men den är samtidigt väldigt praktisk att ha. Lätt att använda, bra format att hantera med mera. Läser alltid morgontidningen påden exempelvis, klart mer behändig än en papperstidning.

Den fjärde ”IT-prylen” som jag värdesätter högt får bli min kamera. Det kanske är den ägodel som jag faktiskt värdesätter allra högst om jag skall vara ärlig. Det är visserligen ingen ”värstingkamera” av något slag men den duger gott och väl åt mig. När jag väl kommer ut (inte så hemskt ofta numera) och fotograferar så njuter jag verkligen av det, gillar det jättemycket.

Ej IT-pryl

Sen till slut den femte ägodelen som jag värdesätter högt. Det finns inget direkt självklart alternativ där. Jag har några böcker men det är kanske inga som jag direkt skulle sakna om de försvann (kanske sakna en del av dom lite i och för sig). Nej, jag tror nog att jag i stället väljer de fotoalbum jag har. Det är album med foton ifrån min barndom, tror att det är tre album. Dessa skall visserligen skannas och då kanske jag inte kommer att värdesätta de fysiska albumen så mycket i framtiden, det är ju trots allt bilderna i sig som man värdesätter högt.

Så, datorn, telefonen, surfplattan, kameran och fotoalbum är de fem ägodelar jag värdesätter högt.

Bilden är inte tagen hemma hos mig. Den kommer ifrån Pixabay och är fotograferad av Hans.

 

Att få beröm, att få en ros

Beröm och smicker bit verkligen inte på mig

Är det något som jag verkligen har svårt för så är det att få  beröm. Jag känner mig verkligen illa till mods när jag får uppskattning för något jag har gjort. Smicker biter verkligen inte på mig.

Beröm känns jobbigt

Ett exempel är om jag har gjort något, på jobbet eller någon annanstans. Någon kanske säger då ”Bra jobb, det gjorde du verkligen bra Anders”. 

Jag vet att de säger detta och verkligen menar det. De är nöjda med vad jag har gjort och vill ge mig uppskattning. Men jag tycker snarare att det känns jobbigt att få höra det. Även om de menar väl så tar jag det snarare negativt.

För mig är det en självklarhet att alltid ge minst 100% i vad jag än gör. Speciellt då om det är ett jobb jag få betalt för att göra. Då tycker jag inte att det skall behövas ösas en massa ord i all välmening. Jag gör ju bara det jag skall göra.

Det är en annan sak om jag inte gör det jag skall göra. Om jag misslyckas med andra ord. Då är det helt okey att säga det för då har jag misslyckats. Då har jag inte levt upp till förväntningarna på mig.

Men om jag som sagt utför det arbete som jag skall göra, varför då säga det? Varför säga tack för att jag gör ett bra jobb när jag bara utför en självklarhet.

Svårt att ge uppskattning

Likväl som jag har svårt för att ta emot uppskattning så har jag också svårt att ge det. Det ligger nog mycket i att jag själv inte uppskattar en klapp på axeln. Då får jag samtidigt svårt att ge andra det. Jag känner mig lika illa till mods då.

Egentligen så är det fel att känna som jag gör, jag är fullt medveten om det. Men det är så jag känner och det är så jag har känt länge. Att få beröm känns verkligen inte bra, jag känner mig illa till mods.

Mycket av detta tror jag beror på att jag helst av allt vill leva lite i skuggan av tillvaron. Inte stå i centrum mitt i rampljuset. Att få lite beröm gör att strålkastarna riktas mot mig, om än för ett kort ögonblick. Att jag uppskattas, att blickarna riktas mot mig gör att det bara känns obehagligt.

Det spelar ingen roll egentligen i vilken situation det är. Det är illa att gå några positiva ord i ett mail eller mellan fyra ögon. Men det är än värre att få beröm och uppskattning när andra hör eller ser på.

Beröm på nätet

Detta är något som inte bara förekommer i det verkliga livet utan också på nätet. Jag hade två konton på Instagram innan, varav det ena hade en hel del bilder. Jag fick en massa gillanden för de flesta av dessa bilder. Så många att det till slut blev obehagligt för mig. Jag var helt enkelt tvungen att sluta att lägga ut bilderna. Det ena kontot, det där de flesta bilderna fanns, är avslutat och borta. Det andra har jag än så länge kvar men alla bilder jag hade där är raderade. Instagram var helt enkelt inget för mig, jag fick för mycket beröm där.

Foto via VisualHunt

Barndomens somrar

Barndomens somrar var innehållsrika

Tänk vad ett fotografi kan väcka minnen till liv. Det är i och för sig ett av syftena med att ha fotografier, att minnas händelser, platser, personer eller ögonblick. Satt och tittade på ett fotografi nyligen och fick en massa minnen om de somrar man upplevde som barn.

Barndomens somrar

För en tid sedan, ett bra tag sedan om man skall vara noga, så skannade jag in en massa diabilder. Det rörde sig om cirka 6500 stycken om jag inte minns helt fel. Det var diabilder som min pappa har tagit genom åren och som vi nu ville spara även i digitalt format. Alla bilder är nu sparade på flera ställen, både fysiskt och i det så kallade molnet i olika tjänster. Dessutom så fick min mamma och mina syskon varsitt USB-minne med alla bilder.

Jag satt och tittade på några av dessa bilder för en tid sedan och såg då bland annat bilden ovan. Det är ett foto på mig och min bror vid vår dåvarande sommarstuga i Vilshärad, cirka en mil norr om Halmstad. Stugan är såld och riven sedan ett antal år tillbaka. När fotot är taget vet jag inte, men jag (som är den äldsta av oss) ser ut att vara en så där 7-8 år, kanske något år äldre, så det bör vara under första halvan av 70-talet.

Det var i den stugan som vi i stort sätt alltid tillbringade våra somrar. Jag minns som om vi var där hela tiden som mina föräldrar hade semester, vi flyttade mer eller mindre ner där och bodde där i minst fyra veckor. Så minns jag det i alla fall, vet att vi bodde där bra länge under sommaren i alla fall.

Som liten så var det ett paradis. Visst, det var trångt i stugan, det var två små rum. I början hade vi inte ett direkt kök utan bara en liten vrå där vi kunde laga mat. Rinnande vatten fanns inte utan vi fick hämta i en brunn och toaletten var ett utedass som låg i skogen. Så småningom byggdes stugan ut och vi fick både ett ordentligt kök och toalett inomhus.

Men som sagt, det var ett paradis ändå trots enkla förhållanden och trångboddhet. Man kunde vara ute och leka jämt och ständigt nästan och stranden med havet låg ett par minuters gångväg från stugan. Det var bara ett par hundra meter fågelvägen ner till en stor strand. Det var så nära att man oftast hörde folk som var på stranden och man kunde höra havets vågor väldigt ofta.

Varje år så gjorde vi en mängd utflykter. Ett givet mål var att åka ner till Helsingborg och ta båten över till Helsingör. Där shoppades det billig mat (det var på den tiden maten var billigare i Danmark än i Sverige), vi fick köpa lite godis på båten och vi fick dessutom en stor glass men en chokladboll på toppen.

Det fanns också en handelsbod i närheten av stugan dit man gick och köpte glass då och då. Ibland gick vi också upp till campingen som låg en bit från och spelade minigolf. Det var också en höjdpunkt på den tiden.

När jag kom upp i tonåren så var det inte fullt lika roligt att åka med, inte så konstigt kanske. Men nu som äldre så är det i alla fall kul att minnas tillbaka till ens barndoms somrar. Det var kul på den tiden, ett paradis i all sin enkelhet.

Besökte förövrigt stället i höstas. Stugan finns som sagt inte kvar och mycket runt omkring är förändrat.  Handelsboden är borta sedan många år. Campingen och minigolfen finns kvar däremot. Och stranden, ja den är kvar precis som havet.

Foto föreställer mig själv (till vänster) och min bror vid den sommarstuga familjen hade förr om året. Fotografiet är fotograferat av vår pappa.

 

Begravningen

Begravningen efter att jag har lämnat jordelivet

För en tid sedan så skrev jag ett inlägg om hur jag skulle vilja ha begravningen efter det att jag har dött. Jag har funderat på detta inte allt för trevliga ämne även idag, utan att ha kommit svaret så mycket närmre.

Begravningen för mig

Anledningen till att jag har funderat en del på detta idag är mest för att jag var på en begravning igår. Den händelsen fick mina tankar att återigen handla om begravningen av mig själv en dag i framtiden.

Det känns kanske inte allt för lustigt att sitta och fundera på detta men det hela är oundvikligt, ens egen begravning kommer ju en dag, det kommer man ju inte ifrån. De enda man kan vara riktigt säker på här i livet är ju att man en dag skall dö.

Begravningen jag var på igår var en kyrklig begravning på så sätt att det hade en religiös prägel med präst, psalmer och bön. Jag är inte medlem i svenska Kyrkan (men jag är väldigt intresserad av religion) så en sådan begravning blir det inte tal om för mig.

Men jag vet inte exakt hur jag vill att min egen skall utformas, det är det som jag har funderat en hel del på idag. Alla tankar jag har fått och skall få (det är inte många än så länge) skall så småningom skrivas ner i det Vita Arkivet så att mina anhöriga skall ha full koll på hur jag vill ha det den dagen det är dags.

Vad jag vet i dag är att jag vill ha en liten, kort och lugn tillställning av något slag. Något kanske skall sägas men exakt vad vet jag inte. Kanske skall jag själv skriva ner några rader som någon kan läsa upp.

Jag vill i alla fall inte att begravningen skall vara sorglig, sådant gillar jag inte alls. Hellre att de som besöker den skrattar än då gråter under själva begravningen. Skulle vilja att de efterlevande minns mig med ett leende i stället för en tår i ögonvrån.

Jag har funderat mycket på musiken, jag gillar musik och vill ha en hel del musik under begravningsakten. Tillbringade en stund med att leta runt på Spotify idag utan att egentligen bli så mycket klokare. Men mycket musik vill jag ha, det är helt klart.

Jag tror förresten att jag vill att det bara skall vara en ceremoni för familjen och kanske den närmsta släkten. Vill ha det hela så smått och enkelt som möjligt.

Dessutom så tror jag inte att jag vill ha något sedvanligt begravningskaffe efteråt. När akten är slut så är den slut. Men samtidigt, vill mina närmsta kanske träffas och äta en bit efteråt så är det helt okey för mig, jag kan ju inte hindra dem. Men jag vill inte att de gör det för att hylla eller minnas mig utan för att ha en trevlig stund tillsammans.

Begravningen man skall ha någon gång i framtiden är inte lätt att tänka på. Men jag tycker ändå att man skall göra det innan det är för sent. Bättre att ägna en tid att tänka på det nu när man ännu är i liv än att låta ens efterlevande gissa sig till hur jag skulle vilja ha det.

Foto via VisualHunt