Stillhet

Stillhet, det är då som jag trivs som allra bäst

När det gäller att umgås med människor så vill jag gärna ha stillhet runt omkring mig, inte en massa prat, diskussioner, skratt eller vad det nu kan vara. Men annars i livet så är stillhet något som kan stressa mig en hel del.

Stillhet

Jag har helt enkelt svårt för att umgås med människor som helst enkelt måste prata jämt och ständigt, sådana som har ett behov av att göra sin röst hörd i tid och otid. Det är den typen av människor som har en vilja av att hela tiden höras, sådana som använder sin röst till att få både uppmärksamhet och bekräftelse. Den typen av människor har jag svårt för att umgås med.

Jag vill hellre ha det lugnt, tyst och ha stillhet runt omkring mig när jag umgås med andra. Det är inga som helst problem för mig att umgås med andra utan att behöva prata jämt och ständigt. Jag tycker att man kan umgås med varandra även i tysthet, kanske säga något då och då bara.

Många gånger så har jag tänkt att ett liv i form av ett klosterliv skulle passa mig ibland, i alla fall några dagar då och då. Det är inte det religiösa jag är ute efter utan just det där att ha människor runt omkring mig utan att för den skull behöva prata med dom.

Inte folkskygg

För jag är inte folkskygg eller någon enstörig. Jag vill ha människor runt omkring mig, i alla fall i en liten och lagom mängd. Men jag har inget behov av att prata hela tiden och inte heller att höra på när andra pratar. Jag vill umgås i tystnad och stillhet helt enkelt.

Men det finns andra händelser i livet där stillheten inte är något jag trivs med. Man skulle tycka att jag skulle trivas ensam ute i naturen, där det verkligen är stilla och tyst. Men en sådan miljö stressar mig faktiskt. Det lugnet tycker jag är jobbigt och påfrestande.

Jag trivs helt enkelt bäst i stan med liv och rörelse runt om mig. Men, som sagt, jag har inget behov av att få prata hela tiden eller höra andra prata. Jag vill umgås men under stillhet och lugn.

Photo via Visualhunt.com

Begravning

Begravning som jag skulle vilja ha för mig själv

Vi skall alla dö någon dag. Jag skrev ett blogginlägg om detta igår och jag skall fortsätta lite inom samma område idag då jag skall skriva om det som kommer efter döden, nämligen en begravning. På något sätt så skall vi alla likväl som vi dör även ha en begravning.

Begravning som jag vill ha

Att fundera på sin egen begravning medans man är i livet tycker jag är en bra idé. Det kan vara bra att planera hur man vill ha det medans man lever eller åtminstone komma med lite tankar om det till anhöriga så att de vet vad man själv tänker.

Man kan ju fylla i det så kallade Vita Arkivet medans man lever för att där planera sin egen begravning, något som kan vara väldigt värdefullt för anhöriga sen i framtiden. Jag började fylla i det en gång i tiden men blev aldrig klar. Detta är något som borde göra klart. Dumt att lämna helt tomma instruktioner till efterlevande.

Men hur vill jag då ha min egen begravning? Det enkla svaret på frågan är väl att jag vill ha en sådan enkel ceremoni som möjligt, inga speciella saker som jag vill skall vara med. Jag har personligen bara varit på fyra begravningar. En av dessa var en sådan begravning jag skulle vilja ha. Ingen präst som höll någon predikan utan bara några närmaste som samlades i ett kapell.

Så skulle jag också vilja ha det, ingen direkt begravningsceremoni utan bara att de närmsta samlas en stund för att ta farväl. Jag tror inte jag vill ha någon musik, kanske något enstaka stycke bara. Jag vill inte ha några böner eller andra religiösa utan bara något väldigt kort och enkelt.

Stilla begravning

Nu i livet så vill jag leva så enkelt som möjligt i stillhet. Det är det jag vill skall synas även i begravningen. Jag vill att det bara är familjen som skall komma, inga mer. En kort ceremoni i stillhet och sen inget mer.

Fast egentligen så skulle jag allra helst vilja slippa en begravning helt och hållet. Kanske bara ha på sin höjd en jordfästning med de allra närmsta, ingen begravningsceremoni.

Jag har aldrig varit en sådan person som har ställt till med kalas och med fester. Jag har inte gillat uppmärksamhet och ståhej. Det vill jag fortsätta med den dagen jag dör och skall begravas.

Fotokredit: Mike Schaffner via VisualHunt.com / CC BY-NC-ND

Skriva en bok

Skriva en bok är något som vore kul att göra

Jag liksom många andra med mig drömmar ofta om att någon gång kunna få skriva en bok. Det är en dröm jag har burit på i många år. Än så länge ha drömmen inte blivit verklig men den lever vidare.

Drömmen om att skriva en bok

Jag vet inte varför jag egentligen vill skriva en bok. Kanske är det för att det är något kreativt, något skapande. ett projekt som är igång under en lång tid.

Kanske så är det helt enkelt för att jag gillar att skriva. Jag gillar att forma ord till meningar, meningar till stycken och stycken till texter. Att skriva för mig är något som alltid har känts väldigt naturligt, något som oftast sker rent spontant.

En av de stora frågorna jag funderar på när det gäller att skriva en bok är vilken typ av bok jag skall skriva om jag skriver en. En kriminalroman ligger alltid nära till, mest kanske för att jag själv gillar att läsa sådana. Jag har genom åren haft en hel del idéer till handlingar. Jag kan exempelvis gå någonstans och tänka ”Hm, det här vore en bra plats för ett mord”. Jag har i tanken haft ihjäl åtskilliga människor genom åren.

Bok som utspelas i Borås

Skulle jag skriva en bok som är en kriminalroman (eller deckare som man kanske säger oftast) så skall den utspelas i Borås, det är en självklarhet. Det är den staden jag kan mest om när det exempelvis gäller miljöer och jag har hittat många bra och trevliga miljöer där handlingen kan äga rum.

Det vore dessutom skoj att skriva en lång kriminalroman om ett brott som aldrig klaras upp utan läggs ner. Så är det ju i det verkliga livet, alla brott går inte att lösa men i böckerna så (så vitt jag känner till) så hittas alltid någon eller några skyldiga. Men det vore alltså kul att skriva en bok där svaret på vem som är det skyldiga aldrig kommer.

Jag har också funderat på en kriminalroman där polisen (eller vad det nu är) är huvudpersonen utan den som begår brottet i stället står i fokus. En roman där man följer gärningsmannen i planerandet av brottet. Hur han/hon utförandet av brottet samt under tiden han/hon blir jagat av polisen.

Men om jag nu någon gång kommer att skriva en bok så är det inte säkert att det blir en kriminalroman. Det kan lika väl bli en vanlig roman, en spänningsroman eller något annat. Eller kanske jag, om jag nu skall skriva en bok, väljer att skriva en biografi om mig själv. Nog har jag saker att berätta som kan räcka till en hel bok.

Bilden kommer i från Pixabay och är tagen av josealbafotas.