Stillhet

Stillhet, det är då som jag trivs som allra bäst

När det gäller att umgås med människor så vill jag gärna ha stillhet runt omkring mig, inte en massa prat, diskussioner, skratt eller vad det nu kan vara. Men annars i livet så är stillhet något som kan stressa mig en hel del.

Stillhet

Jag har helt enkelt svårt för att umgås med människor som helst enkelt måste prata jämt och ständigt, sådana som har ett behov av att göra sin röst hörd i tid och otid. Det är den typen av människor som har en vilja av att hela tiden höras, sådana som använder sin röst till att få både uppmärksamhet och bekräftelse. Den typen av människor har jag svårt för att umgås med.

Jag vill hellre ha det lugnt, tyst och ha stillhet runt omkring mig när jag umgås med andra. Det är inga som helst problem för mig att umgås med andra utan att behöva prata jämt och ständigt. Jag tycker att man kan umgås med varandra även i tysthet, kanske säga något då och då bara.

Många gånger så har jag tänkt att ett liv i form av ett klosterliv skulle passa mig ibland, i alla fall några dagar då och då. Det är inte det religiösa jag är ute efter utan just det där att ha människor runt omkring mig utan att för den skull behöva prata med dom.

Inte folkskygg

För jag är inte folkskygg eller någon enstörig. Jag vill ha människor runt omkring mig, i alla fall i en liten och lagom mängd. Men jag har inget behov av att prata hela tiden och inte heller att höra på när andra pratar. Jag vill umgås i tystnad och stillhet helt enkelt.

Men det finns andra händelser i livet där stillheten inte är något jag trivs med. Man skulle tycka att jag skulle trivas ensam ute i naturen, där det verkligen är stilla och tyst. Men en sådan miljö stressar mig faktiskt. Det lugnet tycker jag är jobbigt och påfrestande.

Jag trivs helt enkelt bäst i stan med liv och rörelse runt om mig. Men, som sagt, jag har inget behov av att få prata hela tiden eller höra andra prata. Jag vill umgås men under stillhet och lugn.

Photo via Visualhunt.com

Begravning

Begravning som jag skulle vilja ha för mig själv

Vi skall alla dö någon dag. Jag skrev ett blogginlägg om detta igår och jag skall fortsätta lite inom samma område idag då jag skall skriva om det som kommer efter döden, nämligen en begravning. På något sätt så skall vi alla likväl som vi dör även ha en begravning.

Begravning som jag vill ha

Att fundera på sin egen begravning medans man är i livet tycker jag är en bra idé. Det kan vara bra att planera hur man vill ha det medans man lever eller åtminstone komma med lite tankar om det till anhöriga så att de vet vad man själv tänker.

Man kan ju fylla i det så kallade Vita Arkivet medans man lever för att där planera sin egen begravning, något som kan vara väldigt värdefullt för anhöriga sen i framtiden. Jag började fylla i det en gång i tiden men blev aldrig klar. Detta är något som borde göra klart. Dumt att lämna helt tomma instruktioner till efterlevande.

Men hur vill jag då ha min egen begravning? Det enkla svaret på frågan är väl att jag vill ha en sådan enkel ceremoni som möjligt, inga speciella saker som jag vill skall vara med. Jag har personligen bara varit på fyra begravningar. En av dessa var en sådan begravning jag skulle vilja ha. Ingen präst som höll någon predikan utan bara några närmaste som samlades i ett kapell.

Så skulle jag också vilja ha det, ingen direkt begravningsceremoni utan bara att de närmsta samlas en stund för att ta farväl. Jag tror inte jag vill ha någon musik, kanske något enstaka stycke bara. Jag vill inte ha några böner eller andra religiösa utan bara något väldigt kort och enkelt.

Stilla begravning

Nu i livet så vill jag leva så enkelt som möjligt i stillhet. Det är det jag vill skall synas även i begravningen. Jag vill att det bara är familjen som skall komma, inga mer. En kort ceremoni i stillhet och sen inget mer.

Fast egentligen så skulle jag allra helst vilja slippa en begravning helt och hållet. Kanske bara ha på sin höjd en jordfästning med de allra närmsta, ingen begravningsceremoni.

Jag har aldrig varit en sådan person som har ställt till med kalas och med fester. Jag har inte gillat uppmärksamhet och ståhej. Det vill jag fortsätta med den dagen jag dör och skall begravas.

Fotokredit: Mike Schaffner via VisualHunt.com / CC BY-NC-ND

Döden

Döden är inte det jag egentligen är rädd för

Jag fick en gång i tiden frågan om jag är rädd för att dö. Efter en kort betänketid så insåg jag vad mitt svar på frågan är. – Nej, jag är inte rädd för döden, jag är snarare rädd för att inte längre få leva.

Döden och livet

För det är så att det inte är döden i sig som skrämmer mig. Jag är inte det minsta rädd för att en gång i tiden dö. Det är kanske det mest naturliga vi gör i våra liv, något som alla slutligen gör. Det finns ingen anledning till att vara rädd för detta, döden är lika naturlig som födseln, något vi alla går igenom.

Jag är inte rädd för det som skall hända med mig efter det att jag har dött. Jag tror inte på något liv efter detta liv. När vi dör så dör vi för alltid, allt blir svart och stilla. Döden är ingen fortsättning på något, det är slutet på allt tror jag.

Det som skrämmer mig lite dock med själva döden är hur de jag lämnar efter mig kommer att reagera. Jag vet själv hur svårt jag tror att jag kommer ta det om vissa personer i min närhet dör före mig. Bara tanken på det kan vara smått knäckande ibland.

Men som sagt, det är inte döden som skrämmer mig utan det jag är rädd för är att inte längre få leva. Den dagen jag dör går jag miste om allt i mitt liv. Det är inte bara nära och kära jag tänker på utan vardagen i sig och kanske framförallt framtiden.

När livet slutar

När döden kommer och tar mig så innebär det att jag aldrig kommer att få vet hur det kommer att bli i morgon. Hur mitt liv kommer att bli, hur staden jag bor i kommer att utvecklas, eller hur landet och världen kommer att förändras. Alla de planer och visioner som finns runt omkring mig kommer jag aldrig få uppleva resultatet av.

Det är just det att inte få några svar på hur morgondagen kommer att bli som skrämmer mig mest. Det är inte döden i sig som är skrämmande, det är att inte längre få leva.

Foto via VisualHunt.com

Skriva en bok

Skriva en bok är något som vore kul att göra

Jag liksom många andra med mig drömmar ofta om att någon gång kunna få skriva en bok. Det är en dröm jag har burit på i många år. Än så länge ha drömmen inte blivit verklig men den lever vidare.

Drömmen om att skriva en bok

Jag vet inte varför jag egentligen vill skriva en bok. Kanske är det för att det är något kreativt, något skapande. ett projekt som är igång under en lång tid.

Kanske så är det helt enkelt för att jag gillar att skriva. Jag gillar att forma ord till meningar, meningar till stycken och stycken till texter. Att skriva för mig är något som alltid har känts väldigt naturligt, något som oftast sker rent spontant.

En av de stora frågorna jag funderar på när det gäller att skriva en bok är vilken typ av bok jag skall skriva om jag skriver en. En kriminalroman ligger alltid nära till, mest kanske för att jag själv gillar att läsa sådana. Jag har genom åren haft en hel del idéer till handlingar. Jag kan exempelvis gå någonstans och tänka ”Hm, det här vore en bra plats för ett mord”. Jag har i tanken haft ihjäl åtskilliga människor genom åren.

Bok som utspelas i Borås

Skulle jag skriva en bok som är en kriminalroman (eller deckare som man kanske säger oftast) så skall den utspelas i Borås, det är en självklarhet. Det är den staden jag kan mest om när det exempelvis gäller miljöer och jag har hittat många bra och trevliga miljöer där handlingen kan äga rum.

Det vore dessutom skoj att skriva en lång kriminalroman om ett brott som aldrig klaras upp utan läggs ner. Så är det ju i det verkliga livet, alla brott går inte att lösa men i böckerna så (så vitt jag känner till) så hittas alltid någon eller några skyldiga. Men det vore alltså kul att skriva en bok där svaret på vem som är det skyldiga aldrig kommer.

Jag har också funderat på en kriminalroman där polisen (eller vad det nu är) är huvudpersonen utan den som begår brottet i stället står i fokus. En roman där man följer gärningsmannen i planerandet av brottet. Hur han/hon utförandet av brottet samt under tiden han/hon blir jagat av polisen.

Men om jag nu någon gång kommer att skriva en bok så är det inte säkert att det blir en kriminalroman. Det kan lika väl bli en vanlig roman, en spänningsroman eller något annat. Eller kanske jag, om jag nu skall skriva en bok, väljer att skriva en biografi om mig själv. Nog har jag saker att berätta som kan räcka till en hel bok.

Bilden kommer i från Pixabay och är tagen av josealbafotas.

Lumbalpunktion

Lumbalpunktion är trots allt inte så farligt som man kan tro

För några år sedan gjorde jag en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Jag och säkert många med mig har säkert den uppfattningen att en lumbalpunktion är en hemsk upplevelse. Jag hade i alla fall det innan jag genomförde en lumbalpunktion. Det visade sig vara en total smärtfri upplevelse, i alla fall för mig då när jag gjorde den.

Ett genomförande av en lumbalpunktion

För en tid sedan så gjorde jag en lumbalpunktion. Jag tänker inte säga någon om anledningen till varför jag gjorde detta. Funderade ett bra tag på om jag överhuvudtaget skulle skriva detta inlägg. Men jag har, nästan, lovat andra att göra det. Mer om det senare.

Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös innan undersökningen, snarare lite spänd, kanske lite smått orolig (hade aldrig upplevt något sådant innan) men också faktiskt nyfiken och lite förväntansfull.

Dock så började jag känna lite nervositet i hissen upp till neurologiska avdelningen på sjukhuset. När jag sedan fick sitta och vänta en bra stund efter det att den tid då jag skulle in på undersökningen hade passerats med god marginal, ja då pirrade det lite i magen.

Jag visste mycket väl att en sådan här undersökning är helt okomplicerad, det går snabbt att genomföra den och framför allt så är den helt smärtfri. Ändå så kändes det lite smått oroligt, för en del av mig trodde att det skulle göra grymt ont. Jag hade läst en del på nätet om sådana som verkligen hade fått ont och dessutom så kommer jag så väl ihåg ett avsnitt av TV-serien Cityakuten där en patient som genomgick undersökningen fick hållas fast av flera läkare eftersom smärtan var så stark att han inte kunde ligga still.

Undersökningen

I alla fall, den läkare som skulle genomföra undersökningen, Emma hette hon, kom ut i väntrummet och hämtade mig. Vi gick och småpratade på väg till undersökningsrummet. Väl där inne så förklarade hon lite hur det skulle gå till, hur jag skulle få ligga och så vidare. Hon frågade också om jag var allergisk mot bedövning eftersom jag skulle få en lokalbedövning. Jag fick också ställa frågor, vilka hon besvarade tydligt och klart. Hela tiden pratade hon med en lugn röst och med ett leende på läpparna.

Efter detta så kom en sköterska som jag tror hette Kerstin samt ytterligare en läkare som jag har för mig hette Tanja (eller något liknande). Denna läkare förklarade mer noggrant hur en lumbalpunktion skulle gå till rent praktiskt. Var de skulle sticka mig, varför man tar sådana här prov och vad man förväntas få veta efter provet, även hon med en lugn röst.

Hon sa också att hon hela tiden skulle berätta vad som hände. Här tänkte jag protestera lite, ville inte höra att ”nu så sticker vi in nålen i ryggen på dig”, men jag sade inget om det.

Själva sticket

Jag fick lägga mig till rätta, de klämde en del på min rygg för att leta upp var de skulle sticka mig, sen så stack det mig lite lätt med en träpinne för att göra en markering, detta var den enda gången som jag kände något som kunde påminna om smärta, även om det inte gjorde direkt ont. Därefter så var det dags för bedövningen. Jag hatar att få sprutor eller bli stucken med nålar så nu kände jag verkligen en klump i magen, men helt plötsligt så sa de att den biten var över, utan att jag hade märkt det. Jag påpekade för övrigt detta för Emma innan undersökningen, alltså att jag inte gillar att bli stucken. Hon sa att man har all rätt i världen att tycka detta, det är fullt naturligt.

I väntan på att bedövningen skulle verka småpratade alla tre med mig lite och jag pratade med dom. Helt plötsligt så säger Kerstin att nu kommer jag inte bli stucken mer eftersom nålen var på plats. Hade inte ens märkt att de hade fört in nålen i ryggen på mig.

Jag fick hosta lite så att det kom igång, jag fick reda på att jag hade en bra rygg eftersom det rann på ordentligt. Jag frågade hur mycket vätska de tog (några milliliter). Sen sa Kerstin att nu var det över, nålen var ute. Efter lite rengöring och avtorkning av ryggen så fick jag ett plåster och sen var det över.

Efter undersökningen

Fick frågan om hur jag kände mig och vad jag hade tyckt. Sa som det var, att det inte alls var som jag trodde. Hade visserligen hört att det skulle vara smärtfritt men att det skulle gå så lätt trodde jag inte. Sa också att jag hade läst på en hel del innan ute på nätet.  Sa att de flesta skrev att det inte var någon fara att genomföra en lumbalpunktion. Men det var en del skrev att det var ohyggligt smärtsamt. Då sa de att de hoppades att jag kunde sprida vidare till andra att det inte är smärtsamt att genomföra ett ryggmärgsprov. Jag lovade att göra detta.

Det är just därför jag nu, efter viss tvekan, skriver detta inlägg. Jag vet att många precis som jag söker information på nätet när de skall göra något, t.ex. en sådan här undersökning. Jag tycker då att det känns rätt att tala om som det är, att man inte behöver oroa sig. Ett ryggmärgsprov kan låta farligt men det är helt smärtfritt. Det tar inte lång tid att genomföra och det är inte det minsta jobbigt att göra det.

Det som jag trodde skulle vara en smärtsam och jobbig upplevelse blev något intressant. Faktiskt rätt kul på sitt sätt att få uppleva. Jag hade dessutom turen att det var tre personer som var otroligt bra och enormt professionella som genomförde min undersökning. Deras uppträdande gjorde att den lilla oro jag hade innan snabbt försvann.

Så ni som skall genomföra en lumbalpunktion, alltså ta ett ryggmärgsprov, och som har sökt efter information på nätet innan undersökningen, till er så vill jag bara säga att ni inte skall oroa er. Det är inte farligt, det gör inte ont och det går snabbt undan.

Bilden kommer ifrån tyska Wikipedia.

 

Ägodelar

Ägodelar som jag värdesätter allra högst

Jag fick en fråga för ett bra tag sedan av min sambo om vilka fem ägodelar som jag värderar högst. Först så tänkte jag inte så mycket på det, tyckte ärligt talat att det var lite av en konstig fråga. Men efter hand så började jag, kanske lite omedvetet, att fundera på vilka fem ägodelar som ligger mig  varmast om hjärtat.

Ägodelar jag värdesätter mest

Bortser man i från sådana ägodelar som kläder, hygienprodukter och så vidare så insåg jag att jag kanske inte har så där värst många ägodelar (och nej, jag räknar inte min flickvän som ägodel, definitivt inte).

Skall jag vara ärlig så kom jag på fyra saker som jag värdesätter högst nästan direkt och alla dessa fyra ägodelar är faktiskt IT-produkter av något slag.

Vilka är då dessa fyra saker som jag direkt kom på kan man undra. Fyra IT-produkter med andra ord.

Mina favoritägodelar

Först och främst min dator. Visst är den slö, den stör mig rätt mycket eftersom den krånglar så. Men det är ju trots allt en dator och en dator är en ägodel som åtminstone jag skulle ha svårt att klara mig utan.En dator är nästan en nödvändighet i dagens samhälle så även om min dator är långt ifrån bra så värdesätter jag den högt.

Ägodel nummer två får bli min telefon. Precis som med datorn så är det en sak som man verkligen behöver dagligen. För mig har datorn mer eller mindre tagit över mycket av det jag tidigare har haft datorn till. Jag läser exempelvis alltid bloggar på telefonen. Jag läser det mesta av de mail jag får på telefonen och jag svarar rätt så ofta på dessa mail via telefonen. Så min telefon skulle jag inte klara mig utan.

Pryl nummer tre får bli min Chromebook. Visst så skulle jag kunna klara mig utan den men den är samtidigt väldigt praktisk att ha. Lätt att använda, bra format att hantera med mera. Läser alltid morgontidningen påden exempelvis, klart mer behändig än en papperstidning.

Den fjärde ”IT-prylen” som jag värdesätter högt får bli min kamera. Det kanske är den ägodel som jag faktiskt värdesätter allra högst om jag skall vara ärlig. Det är visserligen ingen ”värstingkamera” av något slag men den duger gott och väl åt mig. När jag väl kommer ut (inte så hemskt ofta numera) och fotograferar så njuter jag verkligen av det, gillar det jättemycket.

Ej IT-pryl

Sen till slut den femte ägodelen som jag värdesätter högt. Det finns inget direkt självklart alternativ där. Jag har några böcker men det är kanske inga som jag direkt skulle sakna om de försvann (kanske sakna en del av dom lite i och för sig). Nej, jag tror nog att jag i stället väljer de fotoalbum jag har. Det är album med foton ifrån min barndom, tror att det är tre album. Dessa skall visserligen skannas och då kanske jag inte kommer att värdesätta de fysiska albumen så mycket i framtiden, det är ju trots allt bilderna i sig som man värdesätter högt.

Så, datorn, telefonen, surfplattan, kameran och fotoalbum är de fem ägodelar jag värdesätter högt.

Bilden är inte tagen hemma hos mig. Den kommer ifrån Pixabay och är fotograferad av Hans.

 

Begravningen

Begravningen efter att jag har lämnat jordelivet

För en tid sedan så skrev jag ett inlägg om hur jag skulle vilja ha begravningen efter det att jag har dött. Jag har funderat på detta inte allt för trevliga ämne även idag, utan att ha kommit svaret så mycket närmre.

Begravningen för mig

Anledningen till att jag har funderat en del på detta idag är mest för att jag var på en begravning igår. Den händelsen fick mina tankar att återigen handla om begravningen av mig själv en dag i framtiden.

Det känns kanske inte allt för lustigt att sitta och fundera på detta men det hela är oundvikligt, ens egen begravning kommer ju en dag, det kommer man ju inte ifrån. De enda man kan vara riktigt säker på här i livet är ju att man en dag skall dö.

Begravningen jag var på igår var en kyrklig begravning på så sätt att det hade en religiös prägel med präst, psalmer och bön. Jag är inte medlem i svenska Kyrkan (men jag är väldigt intresserad av religion) så en sådan begravning blir det inte tal om för mig.

Men jag vet inte exakt hur jag vill att min egen skall utformas, det är det som jag har funderat en hel del på idag. Alla tankar jag har fått och skall få (det är inte många än så länge) skall så småningom skrivas ner i det Vita Arkivet så att mina anhöriga skall ha full koll på hur jag vill ha det den dagen det är dags.

Vad jag vet i dag är att jag vill ha en liten, kort och lugn tillställning av något slag. Något kanske skall sägas men exakt vad vet jag inte. Kanske skall jag själv skriva ner några rader som någon kan läsa upp.

Jag vill i alla fall inte att begravningen skall vara sorglig, sådant gillar jag inte alls. Hellre att de som besöker den skrattar än då gråter under själva begravningen. Skulle vilja att de efterlevande minns mig med ett leende i stället för en tår i ögonvrån.

Jag har funderat mycket på musiken, jag gillar musik och vill ha en hel del musik under begravningsakten. Tillbringade en stund med att leta runt på Spotify idag utan att egentligen bli så mycket klokare. Men mycket musik vill jag ha, det är helt klart.

Jag tror förresten att jag vill att det bara skall vara en ceremoni för familjen och kanske den närmsta släkten. Vill ha det hela så smått och enkelt som möjligt.

Dessutom så tror jag inte att jag vill ha något sedvanligt begravningskaffe efteråt. När akten är slut så är den slut. Men samtidigt, vill mina närmsta kanske träffas och äta en bit efteråt så är det helt okey för mig, jag kan ju inte hindra dem. Men jag vill inte att de gör det för att hylla eller minnas mig utan för att ha en trevlig stund tillsammans.

Begravningen man skall ha någon gång i framtiden är inte lätt att tänka på. Men jag tycker ändå att man skall göra det innan det är för sent. Bättre att ägna en tid att tänka på det nu när man ännu är i liv än att låta ens efterlevande gissa sig till hur jag skulle vilja ha det.

Foto via VisualHunt