Döden

Döden är inte det jag egentligen är rädd för

Jag fick en gång i tiden frågan om jag är rädd för att dö. Efter en kort betänketid så insåg jag vad mitt svar på frågan är. – Nej, jag är inte rädd för döden, jag är snarare rädd för att inte längre få leva.

Döden och livet

För det är så att det inte är döden i sig som skrämmer mig. Jag är inte det minsta rädd för att en gång i tiden dö. Det är kanske det mest naturliga vi gör i våra liv, något som alla slutligen gör. Det finns ingen anledning till att vara rädd för detta, döden är lika naturlig som födseln, något vi alla går igenom.

Jag är inte rädd för det som skall hända med mig efter det att jag har dött. Jag tror inte på något liv efter detta liv. När vi dör så dör vi för alltid, allt blir svart och stilla. Döden är ingen fortsättning på något, det är slutet på allt tror jag.

Det som skrämmer mig lite dock med själva döden är hur de jag lämnar efter mig kommer att reagera. Jag vet själv hur svårt jag tror att jag kommer ta det om vissa personer i min närhet dör före mig. Bara tanken på det kan vara smått knäckande ibland.

Men som sagt, det är inte döden som skrämmer mig utan det jag är rädd för är att inte längre få leva. Den dagen jag dör går jag miste om allt i mitt liv. Det är inte bara nära och kära jag tänker på utan vardagen i sig och kanske framförallt framtiden.

När livet slutar

När döden kommer och tar mig så innebär det att jag aldrig kommer att få vet hur det kommer att bli i morgon. Hur mitt liv kommer att bli, hur staden jag bor i kommer att utvecklas, eller hur landet och världen kommer att förändras. Alla de planer och visioner som finns runt omkring mig kommer jag aldrig få uppleva resultatet av.

Det är just det att inte få några svar på hur morgondagen kommer att bli som skrämmer mig mest. Det är inte döden i sig som är skrämmande, det är att inte längre få leva.

Foto via VisualHunt.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *