Magnetröntgen

Magnetröntgen är en upplevelse i sig

Detta inlägg om magnetröntgen publicerade första gången den 26 maj 2016.

Jag skrev för ett bra tag sedan ett inlägg om när jag gjorde en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Tänkte i detta inlägg hålla mig inom samma tema, i alla fall på ett ungefär. Jag gjorde igår en magnetröntgen och det är en upplevelse i sig måste jag säga. En rätt positiv sådan faktiskt.

Magnetröntgen

Gårdagens undersökning var inte den första magnetröntgen jag har gått igenom. Jag har gjort ett par innan (har för mig att det är två stycken innan gårdagens). Det är väl lite av en skräckblandad förtjusning som jag gör dessa undersökningar. Lite lätt nervös innan är jag allt (fast det är jag alltid när jag skall på en undersökning, oavsett vad det gäller) men samtidigt så ser jag så smått fram emot att gå igenom en magnetröntgen.

Klaustrofobiska tankar

Jag är inte rädd för att bli röntgad på detta sätt, jag vet att många är det. Det är i och för sig fullt förståeligt. Gör man en sådan undersökning som jag gjorde igår så innebär det att man ligger instängd i ett trångt utrymme i 45 minuter och det låter en hel del under stora delar av undersökningen. Det är helt klart att många, med all rätt, kan få klaustrofobiska tankar.

Personligen så känner jag inte av något av cellskräck när jag ligger i röntgenmaskinen, även om jag kan känna av den känslan ibland vid andra tillfällen. Jag brukar blunda under hela undersökningen, andas med djupa andetag och försöka koppla av så gott det går. Då tycker jag mera att ljudet är det värsta, det låter en hel del när man ligger där och det vibrerar rejält ibland också. Men detta är överkomligt tycker jag. Igår fick jag för första gången ett par öronproppar att ha i öronen, det har jag aldrig fått innan. Tidigare har jag bara fått ett par hörlurar där jag kan lyssna på musik. Tyvärr är ljudet ofta så dåligt att man inte hör så mycket när maskinen drar igång.

Så det trånga utrymmet och ljudet är överkomligt tycker jag. Det värsta och jobbigaste med en magnetröntgen tycker jag däremot är att ligga still (vilket man måste göra) i 45 minuter. Det är jag väldigt svårt för, Får verkligen anstränga mig och kämpa för att inte röra på mig. Nu är det i och för sig inte 45 minuter med konstant röntgen som gäller, det är lite avbrott då och då och då kan man passa på att röra lite på benen exempelvis.

Tiden för en omgång i maskinen

När jag har gjort en magnetröntgen tidigare så har det tagit 45 minuter så jag var inställt på att det skulle ta det igår också. Men när jag frågade sköterskan som var med så sa hon att det nog tar upp emot en timme, minst. Men undersökningen drog igång och jag låg där inne i röret och blev röntgad. Efter vad jag uppfattade som cirka 20-25 minuter så drog de ut mig. Trodde först att det var för att spruta i mer kontrast. Men läkaren sa att nu var det klart och de skulle befria mig. Det hade då gått 45 minuter (som jag trodde det skulle ta), tiden hade gått grymt fort.

När jag låg i röret under magnetröntgen igår så kom jag på mig själv att tänka att det var väldigt avkopplade, trots det trånga utrymmet, ljudnivån och vibrationerna. Jag blev faktiskt lite besviken på att det var över, ville ligga kvar en stund till konstigt nog. Tror mycket av den känslan berodde på att ljudnivån inte var så farlig igår tack vare öronpropparna. Det gjorde att jag verkligen kunde ligga och koppla av, det var nästan som om jag var på väg att somna till faktiskt.

Vet inte när det blir dags för nästa magnetröntgen för min del, troligen om ett år. Ser i alla fall just nu fram emot den. Men det är klart, när det börjar bli dags så kommer säkert en och annan oroskänsla, får dessa som sagt alltid när jag skall på ett läkarbesök, oavsett vad det gäller.

Fotokredit: Image Editor via Visualhunt / CC BY

Lämna en kommentar