Jag vantrivs i större sällskap

2022-10-26
Personligt

Det finns en sak om mig och min personlighet som har blivit allt mer påtaglig under åren och det är det att jag inte trivs i sällskap med andra. Att umgås med en person åt gången är inga problem, men är vi mer än två i sällskapet så vantrivs jag. Jag tycker helt enkelt att det är väldigt jobbigt att umgås med ett sällskap på tre personer eller flera. Så här har det varit de senaste 15-20 åren tror jag, men det har blivit mer och mer att jag känner så här ju äldre jag blir.

Det jobbiga med sällskap

Egentligen så är det inte bara jobbigt för mig att umgås i ett sällskap på tre eller flera. Det är snarare så att jag inte mår bra av det, jag kan snarare må väldigt dåligt av det.

Det spelar ingen som helst roll om det är personer jag känner väl eller om det är för mig helt okända personer. Eller kanske är det så att det är extra jobbigt av någon anledning att umgås i ett sällskap med personer som jag känner. Varför vet jag inte, men så är det nog om jag tänker efter lite. Att umgås med ett sällskap av helt främmande personer är möjligtvis, av någon konstig anledning, lättare.

Jag mår som sagt väldigt dåligt av att umgås med andra. Exakt vad det är som gör att jag mår dåligt vet jag inte. Det är inte heller så lätt att förklara hur jag känner det. Nu är det ett tag sedan som jag umgicks i ett större sällskap så jag har inte några dagsfärska minnen av hur jag mår.

Men så vitt jag minns så får jag nästan en form av panik när det blir för mycket pratandes runt omkring mig. Jag är inte den som deltar i en konversation frivilligt så jag sitter tyst och stilla. Att då ha andra, även om det bara är så få som två eller tre, som håller på och pratar konstant gör att jag får panikkänslor. Blir det för mycket prat omkring mig så väljer jag att gå där ifrån och sätter mig ensam i ett annat rum, om nu den möjligheten finns.

Finns det ingen möjlighet att göra detta så kämpar jag frenetiskt med att försöka koppla bort allt omkring mig, att gå in i en form av mental bubbla och stänga ute allt som är runt omkring mig. Men detta är ofta väldigt svårt, för att inte säga helt omöjligt och det slutar oftast med att jag mår ännu sämre.

Jag har, ännu, inte fått någon panikattack under någon sammankomst. Men det finns tillfällen då jag minns att det har varit väldigt nära. Vid dessa tillfällen så har jag haft möjlighet att gå till ett annat rum och sätta mig ensam en stund och på så sätt rädda upp situationen.

Hur det var förr i tiden

Jag har aldrig varit den som har umgåtts i större sällskap, i alla fall inte vad jag kan minnas nu. Under åren så har jag inte haft någon större mängd med vänner och de vänner som jag har haft har jag umgåtts med i små grupper åt gången.

Det har aldrig varit som så att jag har varit del av ett stort kompisgäng som har hittat på saker. Snarare så har det varit så att när jag har umgåtts med andra så har det sällan varit som så att vi har varit max tre stycken åt gången, inte vad jag kan minnas nu.

Visst, det har funnits tillfällen då jag har exempelvis suttit och fikat med ett större sällskap. Men dessa tillfällen har inte, vad jag kan minnas nu, varit i några privata sammanhang utan då jag har jobbat eller studerat.

Det har självklart förekommit familjemiddagar och släktsammankomster genom åren, men det var länge sedan jag var med på något sådant. Nu när jag skriver detta så är det två år sedan jag var med på något som kan liknas med en familjemiddag. De senaste fem åren, eller snarare snart sex år, så har jag vad jag kan komma på nu bara varit med på tre sammankomster med ett sällskap bestående av familjen eller släkten.

Jag har inga som helst problem med att fira påsk, midsommar, jul och nyår på egen hand. Även om det kan kännas lite ensamt ibland så vet jag att jag i min ensamhet åtminstone mår så mycket bättre än vad jag skulle göra om jag firar dessa högtider i ett sällskap med andra människor. Jag sitter hellre ensam en julafton och mår hyfsat bra än att sitta tillsammans med andra och inte må bra.

Att umgås på exempelvis arbetsplatser

Nu kanske någon undrar hur det har gått att jobba och samtidigt haft svårt för att umgås med andra.

Det har fungerat bra, i alla fall hyfsat bra. Ett jobb är inte en privat sammankomst utan något professionellt och då är det som om min hjärna ställer om sig. Åtminstone till viss del. Ta man till exempel mitt förra jobb så hade vi där ett personalrum. Men jag var sällan där, speciellt inte om det var många där inne, då undvek jag att gå in. Var det några få så kunde jag sätta mig där en stund, annars så satt jag hellre själv på mitt kontor.

Jag är inte heller den som har varit med på personalfester och sådana sammankomster. På mitt senaste jobb så var jag med på en julfest och en kick-off under de sex år jag jobbade där. På jobbet innan, där jag jobbade i nästan två år, var jag aldrig med på någon sammankomst. Det jobb som jag har haft längst var under åtta och ett halv år ungefär och under den tiden så var jag med på två julfester, inget mer.

Så att umgås med arbetskamrater under arbetstid går hyfsat bra, i alla fall om jag kan få möjlighet att gömma mig ibland. Men att umgås med dessa personer efter arbetstid, på till exempel företagsfester, är något som jag alltid har försökt att undvika.

Avslutningsvis

Nu så kanske någon tänker att detta med att inte klara av att umgås med andra, det går att bota. Det går att lära sig att vara en de lav ett större sällskap och att trivas med det.

Visst, det gör det säkert, men jag ser inte meningen med det. Även om jag skulle klara av att befinna mig i ett sällskap med mer än en person förutom mig själv, så skulle jag inte vilja det tror jag. Jag ser inte något kul eller trevligt med att göra det.

Ibland så ser man, till exempel i en film, ett sällskap på kanske en 15-20 personer som sitter runt ett bord och äter. Min tanke är inte då att det ser trevligt ut, snarare så tänker jag att varför gör de på detta sättet? Varför utsätter de sig för detta? Det är så mycket trevligare att sitta två vid ett matbord och äta och prata än att vara fler.

Jag har en social fobi, helt klart. Men jag vill inte bli av med den. Jag vill inte umgås med ett större sällskap även om jag skulle må bra av det. Det finns för mig ingen mening med det, jag kan inte förstå det roliga och trevliga med det.

Jag trivs helt enkelt bäst och mår som bäst i sällskap med en person åt gången eller ensam och det finns inget i världen som kan ändra på det.

Bilden är fotograferad av Elle Katie och nedladdad från Pixabay