Lumbalpunktion är trots allt inte så farligt som man kan tro

2017-08-17
Hälsa

För några år sedan gjorde jag en lumbalpunktion, alltså ett ryggmärgsprov. Jag och säkert många med mig har säkert den uppfattningen att en lumbalpunktion är en hemsk upplevelse. Jag hade i alla fall det innan jag genomförde en lumbalpunktion. Det visade sig vara en total smärtfri upplevelse, i alla fall för mig då när jag gjorde den.

Ett genomförande av en lumbalpunktion

För en tid sedan så gjorde jag en lumbalpunktion. Jag tänker inte säga någon om anledningen till varför jag gjorde detta. Funderade ett bra tag på om jag överhuvudtaget skulle skriva detta inlägg. Men jag har, nästan, lovat andra att göra det. Mer om det senare.

Jag vill inte påstå att jag var direkt nervös innan undersökningen, snarare lite spänd, kanske lite smått orolig (hade aldrig upplevt något sådant innan) men också faktiskt nyfiken och lite förväntansfull.

Dock så började jag känna lite nervositet i hissen upp till neurologiska avdelningen på sjukhuset. När jag sedan fick sitta och vänta en bra stund efter det att den tid då jag skulle in på undersökningen hade passerats med god marginal, ja då pirrade det lite i magen.

Jag visste mycket väl att en sådan här undersökning är helt okomplicerad, det går snabbt att genomföra den och framför allt så är den helt smärtfri. Ändå så kändes det lite smått oroligt, för en del av mig trodde att det skulle göra grymt ont. Jag hade läst en del på nätet om sådana som verkligen hade fått ont och dessutom så kommer jag så väl ihåg ett avsnitt av TV-serien Cityakuten där en patient som genomgick undersökningen fick hållas fast av flera läkare eftersom smärtan var så stark att han inte kunde ligga still.

Undersökningen

I alla fall, den läkare som skulle genomföra undersökningen, Emma hette hon, kom ut i väntrummet och hämtade mig. Vi gick och småpratade på väg till undersökningsrummet. Väl där inne så förklarade hon lite hur det skulle gå till, hur jag skulle få ligga och så vidare. Hon frågade också om jag var allergisk mot bedövning eftersom jag skulle få en lokalbedövning. Jag fick också ställa frågor, vilka hon besvarade tydligt och klart. Hela tiden pratade hon med en lugn röst och med ett leende på läpparna.

Efter detta så kom en sköterska som jag tror hette Kerstin samt ytterligare en läkare som jag har för mig hette Tanja (eller något liknande). Denna läkare förklarade mer noggrant hur en lumbalpunktion skulle gå till rent praktiskt. Var de skulle sticka mig, varför man tar sådana här prov och vad man förväntas få veta efter provet, även hon med en lugn röst.

Hon sa också att hon hela tiden skulle berätta vad som hände. Här tänkte jag protestera lite, ville inte höra att ”nu så sticker vi in nålen i ryggen på dig”, men jag sade inget om det.

Själva sticket

Jag fick lägga mig till rätta, de klämde en del på min rygg för att leta upp var de skulle sticka mig, sen så stack det mig lite lätt med en träpinne för att göra en markering, detta var den enda gången som jag kände något som kunde påminna om smärta, även om det inte gjorde direkt ont. Därefter så var det dags för bedövningen. Jag hatar att få sprutor eller bli stucken med nålar så nu kände jag verkligen en klump i magen, men helt plötsligt så sa de att den biten var över, utan att jag hade märkt det. Jag påpekade för övrigt detta för Emma innan undersökningen, alltså att jag inte gillar att bli stucken. Hon sa att man har all rätt i världen att tycka detta, det är fullt naturligt.

I väntan på att bedövningen skulle verka småpratade alla tre med mig lite och jag pratade med dom. Helt plötsligt så säger Kerstin att nu kommer jag inte bli stucken mer eftersom nålen var på plats. Hade inte ens märkt att de hade fört in nålen i ryggen på mig.

Jag fick hosta lite så att det kom igång, jag fick reda på att jag hade en bra rygg eftersom det rann på ordentligt. Jag frågade hur mycket vätska de tog (några milliliter). Sen sa Kerstin att nu var det över, nålen var ute. Efter lite rengöring och avtorkning av ryggen så fick jag ett plåster och sen var det över.

Efter undersökningen

Fick frågan om hur jag kände mig och vad jag hade tyckt. Sa som det var, att det inte alls var som jag trodde. Hade visserligen hört att det skulle vara smärtfritt men att det skulle gå så lätt trodde jag inte. Sa också att jag hade läst på en hel del innan ute på nätet. Sa att de flesta skrev att det inte var någon fara att genomföra en lumbalpunktion. Men det var en del skrev att det var ohyggligt smärtsamt. Då sa de att de hoppades att jag kunde sprida vidare till andra att det inte är smärtsamt att genomföra ett ryggmärgsprov. Jag lovade att göra detta.

Det är just därför jag nu, efter viss tvekan, skriver detta inlägg. Jag vet att många precis som jag söker information på nätet när de skall göra något, t.ex. en sådan här undersökning. Jag tycker då att det känns rätt att tala om som det är, att man inte behöver oroa sig. Ett ryggmärgsprov kan låta farligt men det är helt smärtfritt. Det tar inte lång tid att genomföra och det är inte det minsta jobbigt att göra det.

Det som jag trodde skulle vara en smärtsam och jobbig upplevelse blev något intressant. Faktiskt rätt kul på sitt sätt att få uppleva. Jag hade dessutom turen att det var tre personer som var otroligt bra och enormt professionella som genomförde min undersökning. Deras uppträdande gjorde att den lilla oro jag hade innan snabbt försvann.

Så ni som skall genomföra en lumbalpunktion, alltså ta ett ryggmärgsprov, och som har sökt efter information på nätet innan undersökningen, till er så vill jag bara säga att ni inte skall oroa er. Det är inte farligt, det gör inte ont och det går snabbt undan.

Fotot är ifrån Visual Hunt.